• Prenumerera

    bloglovin
  • Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 3 andra följare

  • Kategorier

KAJSALISA ÅTER I LONDON DEL 18

Eller del 2 av min Viktorian Walk, den Viktorianska döden.

Sitter på en buss och krånglar mig genom norra London, vad håller jag på med, en pilgrimsfärd på sätt och vis.

DSC_1215

Det är Lördag och Nothern Line är avstängd, jag har tagit Piccadilly Line några stationer och skall försöka ta mig med buss till Archway, sen blir det en promenad.

Strålande väder, härligt i och för sig, men vädret passar liksom inte ihop med min aktivitet, det skulle egentligen vara mörka åskmullrande moln eller dimma, med tanke på fotografierna.

DSC_1218

Nu dyker platsen upp jag skall besöka på höger sida. Highgate Cementary  Londons spöklikaste och häftigaste kyrkogård.

DSC_1225

Medan vi väntar på guiden i kapellet så kan jag berätta lite om den här kyrkogården. I början av 1800-talet hade industrialismen tagit fart i London, dom låg ett halvt sekel före oss i Sverige i utvecklingen. Folk vällde in till staden för att söka arbete i fabrikerna, även kyrkogårdarna blev överfulla. Antalet samvetslösa begravningsentrepenörer växte, man åtog sig att ta han om liken, sen kunde man hyra en källare i ett boningshus, stapla dom där och skyffla jord över.

Tillslut förstod man bland dom som styrde staden att något måste göras, på 1830-talet anlades nya kyrkogårdar runt London. Highgate är den mest kända. I det här inlägget skall vi besöka den västra delen som är äldst där man bara får gå in med guide, det har inte kommit några nya gravar hit på över hundra år, även om det stoppats ned folk i dom senare. Nu kommer hon

DSC_1230

Visst ser hon ut som en liten snäll engelsk skolfröken men skenet bedrar. Hon är en riktigt ruggig storyteller. Hon räknar in oss, om det är för att få med alla ut igen eller för att det inte skall hänga på någon extra på tillbakavägen vet jag inte.

DSC_1232

Första graven vi skall titta på har en ridpiska längst ned på stenen. Den tillhör en kusk som hade rekord på att köra sträckan London-Brighton. Förhållanderna med det engelska fuktiga klimatet bidrog inte till någon vidare arbetsmiljö uppe på kuskbocken. När han kom hem på vintrarna fick hans fru hälla varmt vatten över honom eftersom hatten frusit fast i håret. Han dog mycket riktigt i lunginflammation.

DSC_1245

Som ni ser är det rätt igenvuxet och förfallet, man har stoppat upp det, renoverat en del med ideellt arbete. Men ändå bevarat den där övergivna känslan.

DSC_1240

Det här är taket på en större krypta, att man var någon trevlig person och fick ett stort monument rest över sig hör inte ihop här, det kommer flera exempel på det. Här vilar General Loftus William Otway. Känd för att ha slaktat irländare under ett uppror vid Vinegar Hill 1798. Den ”heroiska” insatsen för fosterlandet räckte inte för att han skulle klättra ända högst upp i den militära hierarkin  men han lyckades muta sig dit.

DSC_1236 (kopia)

Tänkte berätta lite om synen på döden i det Viktorianska England. Jag frågade guiden om ett par saker jag undrade över. Dels om det bara var rika som låg här eftersom gravarna verkade så påkostade. Men det var så att det här var mest medelklass. Gravmonumenten var ungefär som heminredning är idag, en statusmarkör. Folk var beredda att ruinera sig för påkostade gravmonument och dyra begravningar. Döden och sorgen hade en stor betydelse i samhället, drottning Viktoria själv sörjde sin Albert i ett halvt sekel ungefär.

DSC_1278

Det fanns regler för hur länge man skulle gå svartklädd och sörja för att sen gå över i semisorg och klä sig i lila. Min andra fråga var om man nu kostade på allt så mycket så ville man väl besöka platsen ofta. Själv hade jag krånglat mig hit med buss men det fann ju inget sånt i mitten på 1800-talet och tunnelbanan låg ett halvsekel bort. Man gick hit ut på Söndagarna, satt vid gravarna och sörjde sen gick man hem igen. Men vid den här graven finns ett exempel på ännu värre vansinnigheter.

DSC_1243

Det som skrämde folk mest på den här tiden var att bli levande begravd. Det gick att tjäna pengar på detta. Man kunde få kistan utrustad med lufttuber, olika larmsystem eller helt enkelt ett fönster så dödgrävaren såg ifall liket öppnade ögonen när man skyfflade igen. Men John Blount. som ligger här gick ännu mer grundligt tillväga. Hans sista vilja var att han skulle ligga orörd i fyra dygn, sen fick en läkare skära sönder kroppen så han aldrig kunde återuppstå.

DSC_1251 (kopia)

Nu skall vi bege oss in i The Egyptian Avenue. Engelsmännen hade blivit inspirerade av hur man begravde faraoerna i kammare. Det är en grävd gång med kryptor på bägge sidor. Att få inspiration hur man begraver, idag inspireras vi av Martin Timell och Ernst, om man nu vill jämföra hur bisarr den här tiden var.

DSC_1256 (kopia)

Vi kommer ut i The Circle of Lebanon. En rondell med kryptor nedgrävd runt ett stort cederträd. Det är fortfarande status att ligga här och många har försökt bevisa släcktskap men någon i dom gamla kryptorna för att få bli instoppad här.

DSC_1259

HallwriterVi skall titta närmare på en som ligger här. Marguerite A Radclyffe-Hall. Känd för att hon skrivit den första lesbiska romanen 1928, Ensamhetens brunn. Den handlade egentligen om isoleringen man kunde uppleva med den sexuella läggningen. Men när ryktet om boken kom igång så förväntade sig folk mer snusk och den blev en försäljningssucce.

Den var censurerad i Storbritannien men såldes i USA så den lär inte varit svår att få tag på. Nu var hon inte ensam, när hon dog hon hade ett förhållande med skulptören Una Troubridge sedan 1915, som övergav sin man som var viceamiral.

DSC_1260

John_Singer_Sargent_-_Mabel_BattenInnan dess levde hon ihop med operasångerskan Mabel Batten och det är hon som hon ligger begravd med här. Ett triangeldrama inne i kryptan eftersom  Mabels före detta högt uppsatta man som blev övergiven också ligger här..

Det här var saker som hände i sociteten, där gällde på den tiden den oskriva regeln att du kunde bete dig hur som helst så länge det inte kom ut och blev känt. Att ens fru övergav en för en annan kvinna måste varit otroligt förnedrande, med moralsynen man hade vid sekelskiftet. Mabel Battens man slapp inte förnedringen ens i döden.

DSC_1263

Nu är vi uppe i markhöjd igen, den här gravstenen med lejonet tycker jag har den vidrigaste storyn på hela kyrkogården. George Wombwell drev någon typ av cirkus, där han inför publik hetsade hundar på lejon. Det här lejonet var annorlunda och lade sig bara ned och brydde sig inte. Som tjuren Ferdinand ungefär. Men George Wombwell hittade ett annat användningsområde för lejonet. Lejonet hölls i en inhägnad där barn fick mot betalning givetvis, klappa och krama det. Det här var väl inte så farligt, men för säkerhets skull drog man ut lejonets tänder och troligtvis också klorna.Nej, det här med att känna sympati för djur är ett senare påfund.

DSC_1273

Frågan är om inte det som fanns inne i kryptan bakom den här obetydliga gallergrinden gjorde mest intryck på mig under hela vandringen. Tyvärr fick vi inte fota där inne,  och för omväxlings skull så lydde jag så det blev inga smygfoton. Jag tyckte den här guiden var så fantastisk så jag lydde. Men jag kan beskriva stämningen. Den ligger i en sluttning med en taklanterin i marknivå och ett fönster i ena änden som ljusinsläpp. På ena sidan ligger i korridoren finns igenmurade fack med namn på dom begravda. Men på andra sidan är facken öppna med likkistor inskjutna. Dom är i trä och försedda med järnskyltar. Dessutom på väg att ramla ihop så man förväntar sig nästan att det kommer en benknota nedramlande när som helst.

220px-Robert_Liston_StumpDen mest kända personen här inne är läkaren Robert Liston. The fastest knife in West End. Enligt Wikipedia fixade han en benamputation på två och en halv minut. Enligt guiden på under femtio sekunder. En gång gick det för snabbt vilket gjorde att tre dog. I hastigheten kom tre fingrar på assistenten som höll patienten och patientens ena pungkula ivägen. Patienten, förblödde, assistenten avled av chocken och han som fick se blodbadet och skulle ta ut liken lär ha chockats till döds också. En av den här läkarens trevligare egenskaper lär ha varit att han senare blev först med att använda kloroform.

DSC_1279

På vägen ned passerar vi en grav där det ligger en person som hade en av dom underligaste yrkena i London under det tidiga 1800-talet. London var som jag sa överbefolkat och trafikstockningar var vanliga trots att det saknades bilar. Dragkärror hästkärror och annat trängdes och det värsta var när en häst ramlade ihop och dog framför vagnen. Det blev tvärstopp. Mannen med en häst på graven var en föregångare till dagens bärgningsbilar. Han ryckte ut och tog hand om liket. Han tog inte betalt för sina tjänster utan återanvände hästtliket genom att ta reda å skinn och tagel. Säkert sålde han köttet i hemlighet också eftersom många levde å svältgränsen.

DSC_1274Hela kyrkogården ligger i en sluttning, vi tog oss tillbaka ner till ingången. Jag hade problem med solen när jag fotade men den här bilden blev riktigt bra i skuggan av träden. Efter det här tänkte jag ta en promenad på den östra delen som man får besöka på egen hand. Jag nämnde ju pilgrimsfärd och det är en speciell grav jag tänker besöka och fota.

Nu är ju frågan, när jag sökt upp så många gravar, var det någon eller något som sökte upp mig?

Spöke eller hjärnspöke, vi får se i fortsättningen nästa vecka.

KajsaLisa.

26 svar

  1. Oj vilket arbete du lagt ned! Kul läsning även om det handlar om livet efter detta. Bra bilder och text!

  2. Du visar då upp den makabra delen av London som jag ärligt talat inte hade en aning om.
    Måste beundra ditt minne att du kommer ihåg allt detta och har uthålligheten att sätta allt på pränt. Men det är ju du det;-)

  3. Vad intressant! Det här är vad jag gillar när jag reser, att få se och sätta mig in i hur människor levde och tänkte, vad man var rädd för och vad man drevs av. Modigt att lämna sin man på det sättet, på den tiden. Man kan bara föreställa sig hur starkt hon måste ha känt för sin kvinna för att klara av att bryta upp. Strongt. Nästa Londonbesök blir det en tur hit.

  4. den delen av London har jag inte besökt och nu märker jag att jag missat något
    tack för ett intressant inlägg
    kramar

  5. Spännande ställe att besöka! Väntar spänt på fortsättningen!

  6. Ja du Kajsalisa, bra inlägg. Välskrivet, spännande och ger mig en lust att faktiskt besöka denna kyrkogård.
    Jag minns att jag tillsammans med ett gäng engelsmän snubblade genom en gammal kyrkogård i London för måååånga år sedan. Ett lock till en betong/stenkista låg på sniskan och det hela var mycket dunkelt och läskigt. Denna känsla kom tillbaka till mig ikväll när jag läste detta.

    • Det lär finnas totalt 7 stycken sådana här kyrkogårdar runt London, kanske du var te på en annan av dom. Den där känslan hade jag inne i kryptan. Jgg stod så jag kunde köra in handen mellan bräderna i dom förfallna träkistorna. Men jag gjorde det inte.

  7. Intressant inlägg med lite spökvibbar över sig. Gamla ”övergivna” kyrkogårdar är ett spöklikt tillhåll..

  8. Vilket häftigt inlägg! Jag ser redan fram emot nästa. det är något visst med begravningsplatser, särskilt de äldre. Jag brukar besöka mina morföräldrars grav några gånger per år för att tända ljus. En begravningsplatser på kvällen med ljus som glimmar är som en stjärnhimmel på marken. Samtidigt går det då lätt att se vilka delar av den som har gravar där anhöriga fortfarande minns de avlidna, och vilka delar som är övergivna… Jag har varit dålig på att besöka begravningsplatser på resor, det får bli bättring på det. I Paris försökte jag en gång besöka Père-Lachaise, men den var stängd! Va, här i Sverige kan vi besöka våra begravningsplatser dygnet runt! Dumma fransmän… Så det blev ingen träff med Jim Morrison. Jag besökte däremot Paris katakomber, och där blev till och med jag nöjd på kranium och skelett…

  9. Tack för rundturen på Highgate Cementary. Den har jag missat när jag varit i London. Kul att du visar så många bilder!

  10. TACK TACK! Vilken härlig berättelse och många bra bilder. Du borde bli guide eller nåt! Varför inte i London????

  11. Vilka härliga foton du bjuder på🙂 hoppas att du haft en bra start på det nya året.

    Om du gillar doftljus har jag idag på bloggen en härlig butik som Ingen får missa🙂

    Ha en skön vinterdag

    LOVE Maria at inredningsvis – inredning it’s, Swedish for decor🙂

  12. Vilket underbart inlägg med mycket horror. Jag kände inte till kyrkogården men nu kommer jag definitivt besöka den vid nästa Londonbesök.
    /Kiki

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: