• Prenumerera

    bloglovin
  • Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 2 andra följare

  • Kategorier

HJULEN HAR SLUTAT SNURRA.

Hjulen  på rollatorn har slutat snurra och hasandet från dom ingångna tofflorna har försvunnit . Ljudet finns bara kvar som minnen ihop med andra, som sträcker sig tillbaka tills jag var barn. En minneskedja som omfattar en stor del av en annan människas liv.

Jag försvann ju lite plötsligt i  förra veckan och fick iväg ett lite kryptiskt inlägg. Jag lovade att inte berätta varför innan alla anhöriga underrättats, nu har dom underrättats och ni förstår säkert vad det handlar om.

Men vem är frågan ?

DSC_1742

Spelar ingen roll egentligen, sorg är det mest personliga vi har och i min sorg ingår inte att älta den i sociala medier. Dessutom har jag tagit ut mycket av min sorg i förskott man kan nämligen göra det. Den kom i små portioner under alla år som han tynade bort. Döden kan tillslut upplevas som en befrielse, andningen upphörde sakta och stilla, ingen ångest ingen smärta, uppfattade ett leende på läpparna när den sista personen som skulle ta farväl dök upp i rummet.

Men varför skriver jag då om det här ?

Tänkte göra lite reflektioner om det här, frågan är vad vi vill ha för relation till våra anhöriga. En professionell relation är en sak och en anhörig relation är en annan. Vi som fanns kring den här personen som vårdades i hemmet var rätt många. Det gjordes biståndsbedömningar, två besök av distriktsjuksköterska om dagen, olika hemtjänstföretag och annat. Det var många inblandade men tillslut gick det inte längre, när sambon bröt foten ( bägge var över 80 år) blev han ensam i lägenheten. Vi åkte dit både på dagar och nätter, saker ramlade mellan stolarna,  distriktssköterskan skällde ut biståndsbedömaren efter noter och en akutplats på ett äldreboende skakades fram.

Detta var för tre veckor sen.

Nu är inte alla äldreboenden rena skräcken. Personen hamnade på ett som ligger i ett av Stockholms mest utskällda miljonprogramsområden, men personalen och boendet var helt fantastiskt. En engagerad chef som hade en personal med sig som hann bry sig om dom gamla som fanns där. Det fanns tid över till att fär samtal och stimulans. Men det hade gått för långt, min anhöriga klarade inte flytten dit och på ett par veckor så var det över.

Jag har sen dess funderat på vad som hänt om flytten blivit av för ett år sen.

Vi hade haft en mer avslappnad relation till varandra, vi hade kunnat prata minnen och jag hade inte suttit där som på nålar och tänkt har han ätit, finns det mat hemma, är han torr i byxorna, hur är det med medicineringen, vi hade kunnat koncentrera oss på den relation vi haft under hela mitt liv och veta att det fanns professionell hjälp, inte en massa olika okända personer som sprang in och ut ur lägenheten.

Men det finns dom som har det värre.

Idag har 100.000 kvinnor i Sverige gått ned i arbetstid för att vårda sina äldre anhöriga. Äldreminister Maria Larsson ( KD ) har sagt att dom gör det av kärlek, det är ta mig fan det mest cyniska jag har hört en politiker kläcka ur sig. Den dag hon själv slutar som minister för att byta blöjor på sina föräldrar skall jag tro henne. Dom här 100000 ”nykära” kvinnorna är ofta själva arbetande i låglöneyrken typ sjukvård och behöver varenda pensionskrona dom kan dra ihop. Men dom som har minst utbildning har oftast svårast att hävda sin rätt mot tjänstemän i kommunerna som skall hålla budget. Den vård och omsorg man betalat skatt hela livet för att få blir plötsligt en klassfråga.

Vård i hemmet är billigare men frågan är hur mycket som lastas över på en 80-årig sambo och resten av släkten. Det senaste jobbskatteavdraget skulle tydligen räcka till att anställa 33000 undersköterskor i landet. Eller kanske 25000 ifall man ger dom fast heltid och anständiga löner. Då kanske det skulle bli fler än dom 6% av niondeklassarna som söker vårdprogrammet på gymnasiet. Vi skulle få en värdig vård med kompetens som skulle göra att vi som är anhöriga skulle kunna avsluta relationen efter ett långt liv på det sättet vi vill.

Tänk efter själv, byta blöjor på anhöriga en generation nedåt är helt okej och en glädje, men byta blöjor två generationer uppåt, vill du göra det och vad tycker den personen du gör det på.

KajsaLisa

Advertisements

6 svar

  1. Ett väldigt tänkvärt inlägg KajsaLisa. Jag skulle kunna skriva en roman som kommentar här, men jag ska försöka fatta mig kort.
    Att dö på ett värdigt sätt – alltså utan blöja med mera – verkar vara få förunnat idag.
    Att ta hand om sina anhöriga på samma sätt som det sker t ex i sydeuropeiska länder/Afrika etc fungerar inte i Sverige, så enkelt är det.
    Att låta en åttioåring ta hand om en sjuk sambo är grymt, då ber man bara om det som hände i ditt fall. Hade din anhörig inte haft familj och dig hade han troligen dött och legat i hemmet tills grannarna hade känt en konstig lukt i trapphuset.
    Nej du, jag hoppas innerligt att jag dör pang-boooom. Jag vill varken bli en grönsak eller frivilligt hamna på hemmet. Jag vill inte bli förnedrad och vill behålla min stolthet tills jag hamnar i kistan. Alternativt göra slut på en ovärdig tillvaro själv.

    PS. Har nog sagt det förut – vissa yrken är ett kall inte ett vanligt jobb. Sjuksköterska är ett sådant kall. DS.

    • Vill nog inte heller uppleva det här, faktum är att vi lever längre och blir duktigare på att hålla folk vid liv. Då måste man sätta in fler människor också. Stället där han låg skall i alla fall ha en eloge. Han somnade in med värdighet och dom som jobbade där ställde verkligen upp. Men dom var några stycken och hade tid till det.

  2. En tår i ögat och höneskinn. Love you! ❤

  3. Jag skickar mina varma tankar till dig. Jag var själv i liknande situation i våras, när min mamma blev hastigt sjuk och dog, på bara några veckor. Hon stressades enormt av att sjukhuset pratade om att hon skulle åka hem och vårdas i hemmet. Mitt föräldrahem ligger i en liten by, 8 mil från närmsta sjukhus, 1 mil från närmsta läkare och min pappa är visserligen frisk i kroppen, men lite förvirrad. Bara tanken på att hon skulle ligga där hela dagarna, med ett trygghetslarm, och två besök av en sköterska varje dag, gjorde henne nästan sjukare. Nu blev hon sämre så pass fort att hon fick stanna på sjukhuset, men något är så fel i den svenska vården, när människor som aldrig varit vare sig sjuka eller arbetslösa, alltid arbetat och betalat skatt, ändå ska behöva oroa sig för att få avsluta sitt liv på ett bra sätt! Ingen borde behöva oroa sig för det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: