• Prenumerera

    bloglovin
  • Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 3 andra följare

  • Kategorier

DEN DÄR FÖRBANNADE BETRAKTARENS ÖGON

Det är Fredagskväll och dags för en bokbloggsjerka. Veckans fråga från Annika är om jag är 100% ärlig i mina recensioner och omdömen om jag skriver om en bok?

images

I stället för att bara svara ja eller nej på den frågan tänkte jag krångla till den.

Visst kan man vara till 100% ärlig och skriva det här är skit eller fantastiskt, men är man verkligen helt ärlig då ?  Om man erkänner att det är en rent subjektiv värdering kanske, just nu läser jag en deckare som jag säkert återkommer till, där jag ställs inför det här problemet. Tänkte försöka vara lite ödmjuk och ifrågasätta om jag tycker rätt.

Låter det här krångligt ?

1440481Vi tar ett exempel, en bok jag tagit upp tidigare Susanna Alakoskis Svinalängorna den har ju fått Augustpris, vågar jag verkligen dissa den ? Jovisst, låt oss se det subjektivt, den saknar det där drivet jag vill ha som får mig uppslukad av boken, miljö och personbeskrivningarna ger inte den där känslan så det ligger på näthinnan när jag läser den. Ibland finns en inledning till en rapp dialog men den avbryts snabbt.

Men och andra sidan om vi försöker se det hela objektivt, så har hon valt att skildra ett barns uppväxt i en alkoholiserad familj genom barnets ögon på 250 sidor. Min Svinalängorna hade blivit på femhundra sidor minst, vilket inte kanske blivit så bra det heller. Hon har valt att skriva på ett rakt sätt som helt enkelt inte passar mig. Däremot är ju boken fantastisk och hon har valt ett ämne som mitt bland alla mysdeckare, ytliga livsstilsmagasin och kokböcker är behjärtansvärt och ruskar om en.

Betraktarens ögon gäller och som betraktarens ögon så har man makt, ingen blir en bra författare om folk som läser inte tycker det. Det som fått mig att se på det här med lite ödmjukhet är två saker.

Dels den fantastiska sidan pennfajten.se

Jag startade upp mitt eget romanprojekt för över två år sedan, efter att jag fått ihop ungefär 80 sidor så körde jag fast. Efter några månader läste jag om pennfajten på Hanna Fridens blogg. Det var en skrivarsida som startades av eldsjälarna Agustin Erba och Sandra Lööv. Det här var precis vad jag behövde för att utvecklas. En uppgift i veckan som presenterades på sidan anonymt. Sen skulle vi bedöma varandras alster, hitta något bra och något mindre bra med texten. Det här var jättesvårt nästan svårare en att skriva och då pratar vi om något som är lika långt som en sida i ett worddokument. Vi var väl inte så duktiga på det heller.

Men samtidigt så var det underhållande att se hur man själv blir uppfattad. Naturligtvis provsköt jag miljöbeskrivningar, ordpassager, dialoger och till och med orgasmmetaforer för min egen bok. Ibland så fick man napp och en kommentar, men minst lika ofta hittade folk saker och associationer som jag inte hade en aning om att jag lagt in.

Till slut drog jag slutsatsen att romaner inte existerar, det finns bara manualer för hur jag genom läsandet skall skapa dom i mitt eget huvud och då gäller inte bara bra eller dåligt, utan också vad som triggar just mig. Sen om man klassar ned något så kan man ju undra varför man över huvudtaget läste ut den, själv orkar jag inte och det är ju ingen som tvingar mig att läsa en dålig roma ….förlåt manual menar jag givetvis.

Det andra är att jag lyssnar på hårdrock.

Hur många gånger har jag inte läst en recensent som sågar ett hårdrocksband, bara för han hittat en sarkastisk ordpassage. Vilket är rätt naturligt att man gör om man inte gillar hårdrock. Som den här videon med ett band vars namn låter som en B-aktionrulle med Chuck Norris. Visst som vanligt, bikinitjejer, snabba bilar och mycket fuck you. Men lyssnar man på den och hänger med i den så finns det en ironi över hårdrocksmyten.

Fast även om det är ironi så säljer ju bikinibrudar, snabba bilar och fuck you i alla fall. Som ni ser finns det ju en himla massa sidor av samma mynt och betraktarens ögon gäller.

KajsaLisa

Annonser

6 svar

  1. Jag förstår vad du menar, men när jag läser på olika bloggar om en bok så vill jag veta vad just den personen tycker. Allra bäst är det om folk tycker olika för då blir jag ofta nyfiken. Att läsa är ju en mycket personlig upplevelse som man gör för sin egen skull.

    • Naturligtvis väcker det nyfikenhet och det visar ju att vi oftast uppfattar saker olika. Sen är det nog så med mig att ligger någon nära mig i uppfattning så lyssnar jag på den personen mer och när det gäller böcker träffar det nästan alltid rätt.

  2. Ett omdöme kan inte vara annat än subjektivt, åtminstone inte i min värld. När jag ska bedöma något så måste jag utgå från mig själv, något annat är ju omöjligt. Därmed blir sanningen jag skriver inte allomfattande, utan min 🙂

    • Hel korrekt, men det viktiga är att vi precis som du är medvetna om det. Sen är det ju alltid roligare att försöka sätta griller i huvudet på folk än att bara svara ja eller nej 🙂

  3. Bra skrivet! Det är ju lätt att skriva 100 % ärligt men vad är sanningen och hur ska sanningen berättas?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: