• Prenumerera

    bloglovin
  • Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 2 andra följare

  • Kategorier

HIMLEN GRÅTER ÖVER SVEAVÄGEN

Vad gör man en Fredagskväll i höstrusket ?

Glida ner i en biofåtölj med en låda popkorn kanske.

En liten filmresension så manar till eftertanke, jag var och såg filmen om Olof Palme i Fredags.

Den går på flera biografer i Stockholm, av någon anledning så hade jag bokat just på den biografen som Olof Palme själv var på kvällen han blev mördad.

Känner mig lite nyfiken, bestämmer mig för att ta en uppfriskande promenad i skitvädret. Allt i den här tragiska historien ligger ju så nära, drar upp huvan på regnrocken och lägger kameran i en fryspåse med gummisnodd runt objektivet. Skall ta lite foton och filosofera ihop ett inlägg.

Har precis kommit ut, det är en dokumentär, en del av den i svartvitt, men tråkig, absolut inte. Troligtvis så har jag drabbats av något som kallas nostalgi, eller har jag det ? Som nostalgiker skall man ju överdriva en tidigare epoks fördelar. Helst skall man inte upplevt den själv. Sant eller inte, vad var det för samhälle våra föräldrar upplevde på 50, 60 och 70-talet ? Mycket har i alla fall förändrats, som när Olof Palme svänger in efter en valnatt utanför radhuset med en massa journalister utanför, säpovakter fanns det sådana då ? En stadsminister som river i både till Sovjet och USA, invasionen av Tjeckoslovakien och Vietnamkriget pågick ju. Inte som idag när vi överlämnar Egyptier till CIA på lösa grunder. Sen visst, IB affären och en del annat, allt var ju inte perfekt.

Rundar ABF-huset och kyrkogården ligger här uppe till höger.

Men hela attityden i samhället verkade vara annorlunda, arga gruvarbetare som sa ifrån och strejkade vilt, säkert hade dom skäl att göra det, men hade dom gjort det idag. ?  Man verkade bry sig mer om fattiga i andra länder som hade det svårt. Att någon skulle komma på iden att börja diskutera den övre medelklassens så kallade livspussel och behov av skattesubventionerad städhjälp fanns knappast på kartan.

Kuppen i Chile, 250 chilenare  hade flytt in på Kubas ambassad som militärjuntan hotar att inta. Den svenske ambassadören Harald Edelstam springer ut i kulregnet från svenska ambassaden som ligger vägg i vägg med en svensk flagga  och utropar den kubanska till svenskt territorium och hotar Chile med krig om dom inte slutar skjuta.

Det här låter ju nästan komiskt, men ambassadören ringer Palme som personligen ser till att dom 250 som gömt sig där inne får komma till Sverige. Tvåhundrafemtio personer som undgår tortyr och död, inne på idrottsstadion där juntan krossar demokratin. Undrar vad Palme sagt om dagens läge i Syrien och hur han hutat åt FN för passivitet.

Idag utvisar vi småbarn.

Graven, en enkel sten med hans namnteckning.

Det här klippet om hur han själv såg på sitt eftermäle som även visas i filmen tycker jag säger en del om hans grav.

Nu skall man ha klart för sig att det har ju blivit bättre ute i världen, hela gamla Östeuropa, Spanien, Portugal och Grekland har ju blivit demokratier, det var dom inte då. Man kan kanske rynka på nästan när dom visar hans besök hos Fidel Castro på Kuba. Men samtidigt måste man ha klart för sig att på den tiden styrdes i stort sett hela Latinamerika av militärjuntor och fascistiska högerdiktaturer. Man kanske såg Kuba som ett alternativ, där man försökte skapa ett anständigare liv för vanligt folk. Även om det var en diktatur det också.

Ute på Sveavägen igen, kanske mördaren följde efter från biografen här.

På den tiden hade nästan alla jobb, kanske tryggheten i det gjorde att man kunde unna sig att bry sig mer om andra. Kanske det var det som gjorde att vi kunde unna oss en ledare som brydde sig så mycket om andra.  Kan vi bry oss om varandra så kanske vi själva skapar människor som hjälper oss med det.

Platsen för skottet är just nu avspärrad med byggplank. Men uppför dom här trapporna upp till Malmskillnadsgatan försvann den 28 Februari 1986 en del av vår solidaritet, vårt patos, men kanske också en del av vår naivitet om Sverige, med en okänd gärningsman.  Visst var han vass, en duktig retoriker och kunde provocera. Antingen älskade tydligen folk honom eller hatade honom och hatet segrade tillslut.

Rundar Metshuset och är nere på Kungsgatan, himlen gråter fortfarande, tar en sista bild och bestämmer mig för att ta en öl inne på en mysig pub nere vid brofästet. För att i lugn och ro fundera vidare. Med ett open mind så är inte bara den här filmen ett fint personporträtt, den väcker många funderingar också. Låter honom själv avsluta med några ord.

Vem skulle idag satsa dom sista orden på att prata ideologi i en hektisk valrörelse.?

Just det, vart tog ideologin vägen ?

KajsaLisa

Annonser

12 svar

  1. en mycket bra författad text må jag säga. Jag har ännu inte skådat denna nya film men ska göra det snarast. En av mina finaste ägodelar är en ram med ett foto på Pamle och min morfar, ösnakde att jag också fick träffa honom. Kram från Ystad

  2. Vilket underbart inlägg du gjorde här. Jag kommer ihåg Palme rätt bra. Tycker att han var en stor man, t.o.m. större än vad man kan tänka sig. Kram

  3. Knotter, ståpäls och nostalgi!
    Håret reste sig på mitt huvud när jag hörde Palmes röst och sin förklaring till att vara demokratisk socialist. Varje ord han sa är lika aktuellt idag! Tack för det inlägget!

  4. […] rekommenderade läsning: Kajsa-Lisas blogg: “Himlen gråter över Sveavägen” och Ett hjärta Rött – Retorik-kleptomanin breder ut […]

  5. […] Lästips; Himlen gråter över Sveavägen […]

  6. Ehhh…vem är det egentligen som uttrycker desperation härinne? Jag känner mig inte särskilt träffad. Jag har mycket rent mjöl i påsen jag. Till och med så rent att jag skickade lite info. till PU som jag tänkte kanske kunde vara relevant för MOP för länge sedan. Jag misstänker dock att PU redan hade kännedom om den upplysningen. Har du själv lämnat uppgifter till PU om något av allt det som du själv säger dig ”veta med säkerhet” och sprider information om i det här forumet som om de vore vedertagna sanningar? Jaså, inte det? Varför inte? Jag har ingen aning om ifall min IB-farsa själv hade rent mjöl i påsen på minsta vis, men jag räds inte sanningen om varken honom eller något annat. Däremot kan man ju alltid rädas falsk information. Och sånt lär ju underrättelsetjänster av alla de slag vara bra på att producera. Vem minns inte filmen Wag the dog? Och i ett sånt fall har ju ingen människa, inte ens kungen tror jag, mycket att sätta emot förstås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: