DYRT KAFFE OCH MEDELKLASSKODER.

Vad skall jag skriva om idag då ?

På nyheterna är det bara Pride och OS, Pride som egentligen är en bra ide kommer jag inte på något att skriva om och OS får nog räcka nu.

Nej, det här inlägget skall handla om kaffe, men temat påminner om mitt förra inlägg.

Fick en present i veckan från brorsan som tillbringat fyra veckor på Bali. Tydligen är det turistsäsong där nere nu,något som kanske kan vara bra att veta. Många vill ju åka till Asien, men har svårt att plocka ut flera veckors semester för att göra en Thailandresa på vintern.

Nu har jag fått en liten present av honom, 32 gram av världens dyraste kaffe.

Häng med i texten nu, jag vet att jag ibland kanske handskas lite vårdslöst med sanningen i den här bloggen, men det jag skriver nu är helt sant, även om det låter otroligt.

Nere i Indonesien lever ett illerliknande djur som kallas Luwak av lokalbefolkningen det svenska namnet är palmmård. Palmmården älskar kaffebönor, men djurets matsmältningssystem fixar inte att bryta ned dom,  ( ni vet väl hur det brukar se ut i toa när man ätit majs ).

Vägen genom tarmen påstås påverka smaken på bönan, så kaffet blir mindre beskt. Man plockar avföringen, sköljer rent bönorna, rostar dom och maler dom, sen har man världens mest exklusiva kaffe. Det märke han köpte görs det bara 300 kilo om året av.

Jag har en viss förmåga att falla för sådana här knäppa sker. Har lite med min omvända snobbism att göra. Något som jag retar mig på är alla medelklasskoder nuförtiden. De riktiga överklassen har ju sina koder, hur man äter, konverserar och i allmänhet uppför sig. Detta för att man inte skall få in någon katt bland hermelinerna, utan att denna person avslöjar sig. Dessutom kan ju riktig överklass även om det sker väldigt sällan bli fattig och då finns det ju något att falla tillbaka på.

En liten söt luwak som mumsar kaffebönor

Medelklasskoderna skiljer sig på två sätt, dels är dom mer matrialistiska och dessutom ändrar dom sig hela tiden. Medan överklassen vet exakt hur dom skall lägga ifrån sig dom sen generationer ärvda silverbesticken, på det vita välmanglade linnet på bordet. Vet medelklassen namnet på vem som designat deras rostfria variant, som dom släpper ner på den blommiga marimeckoduken. Medan dom dräller sin jungfruliga olivolja ( kan en matlagningsolja vara oknullad 🙂 ), över sin ruccullasallad.

Ta t.ex. vin och whisky, plötsligt är alla experter bara för dom köpt några dyra flaskor på flyget. Det är när jag träffar sådana människor som jag påpekar att jag dricker mest öl. När den föraktfulla tanken ”storstark människa” dyker upp innanför dina pannben, sätter jag in stöten. Jag börjar svamla om belgisk ale, trappistöl och vad som skiljer en amerikansk IPA från deras europeiska släktingar. Jag är själv igen expert, men är expert på att låta som jag är det och njuter av när deras självgoda egohjärnor brinner upp.

Kaffet är också en klassmarkör, för några år sedan var det väldigt fint och avancerat att hälla i sig latte, på en stol som stod i vägen på en trottoar, utanför något trendigt fik i Vasastaden.Iklädd en Odd-Mollyblus medan man ruskade en barnvagn fram och tillbaka.  Nu skall det tydligen inte drickas fjollkaffe med mjölk längre, utan nu är det svart kaffe som gäller. Naturligtvis inte Gevalia eller Löfbergs Lila som jag själv dricker, utan speciellt utvalda bla bla bla bönor. Den som häller upp det, kallas inte längre restauranganställd utan Barrista och har en kompetens som kan jämföras med en överläkare.

Att i det läget kunna skryta över att man druckit ett skitdyrt kaffe, som passerat genom tarmsystemet på ett illerliknande djur i Indonesien är nästan obetalbart.

Hur illa det här en smakar, kommer jag att hävda att det är det bästa kaffe jag druckit och njuta av när deras kortslutna medelklasshjärnor brinner upp.

KajsaLisa