• Prenumerera

    bloglovin
  • Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 2 andra följare

  • Kategorier

KAJSALISAS BOKTIPS

Det här var för några år sedan, jag satt hemma hos morsan och farsan i vardagsrummet och fikade. Farsan reste sig ur fåtöljen, gick fram till bokhyllan och drog ut en bok.

”Kajsa” sa han, ”du är ju intresserad av politik och historia, köpte den här boken på rea och läste den. Jag tror det är något för dig”.

Jag kände igen namnet framsidan, men bilden verkade vara gammal så mannen i kostym som tydligen höll tal kände jag inte igen. Men jag förstod att det var en politiker och att boken var någon sorts memoarer.

”Ha ha, svarade jag, ”ytterligare en politiker som kastar skit på dom andra när han dragit sig tillbaka och skrivit memoarer.”

Farsan tittade på mig och svarade, ”nej det här är helt annorlunda.”

Jag återkommer till den här boken senare i inlägget, men först en bok som nyligen släppts.

Tomas Bodströms Inifrån

Jag har alltid frågat mig varför. politiker skall skriva memoarer som tydligen går ut på att kasta skit på dom som dom jobbat ihop med i flera decennier. Ligger det någon bitterhet bakom, eller vill man ha uppmärksamhet. Är man sosse och snackar skit om sossar så får man ju hela den borgerliga pressen att ställa upp som megafon och bättre marknadsföring blir det väl inte.  Tyckte det var skrattretande när Lena Melin ansåg att Bodström borde blivit pariledare eftersom han brann för något.

Sitter man så högt upp i partihierarkin,  räknar med att vinna valet 2010 och planerar att sticka med familjen till USA för att skriva böcker. Medan Mona Sahlin skall sitta hemma i regeringskansliet och hålla på en stadsrådspost när man behagar komma hem, vad fan brinner man för då ?

Jag börjar mer och mer inse att vad Johult och Jämtlin gjort är att rensa upp i föreningen för inbördes beundran bland Sahlin Östros Bodström och andra som tydligen fått för sig att partiet var till för dom istället för att dom var till för partiet. Äntligen börjar jag se en skymt av oppositionspolitik i landet och Bodström är väl bitter för han inte får vara sossarnas ”Golden boy” längre.

Men det verkliga svaret på varför avdankade politiker skall kasta skit på varandra hittade jag i boken jag lånade av farsan.

Gunnar Sträng Landsvägsagitatorn av Anders L Johansson.

Gunnar Sträng växte upp på soptippen i Lövsta utanför Stockholm, där hans farsa arbetade, han blev senare ombudsman i Lantarbetarförbundet, Socialminister och tillslut Finansminister i över 20 år, en fantastisk karriär om den startar på en soptipp.

Man får följa honom från när han föddes 1906. Lövsta utanför Hässelby var sopanläggning för Stockholm från slutet på 1800-talet när järnvägen drogs ut dit. Med soporna följde även skiten från torrdassen. Detta gjorde att det fanns gott om gödsel och ett samhälle med handelsträdgårdar växte upp. Där började han arbeta och hans fackliga bana tog fart.

Man får följa honom när han försöker förbättra villkoren för dom som jobbade där. Trädgårdsmästarna eldade upp avtalsförslagen i sina växthuspannor, det blev strejk, strejkbrytare sattes in och sen vart det uppgörelser med knytnävar nere på dansbanan. Senare blir han ung ombudsman i Lantarbetarförbundet och hamnar i slagsmål med en äldre kollega som försöker sätta sig på honom. Han cyklar runt i Skåne, organiserar Lantarbetare och bråkar med godsägare som har nazistsympatier. Boken sträckte sig fram till han hamnade i regeringen 1945. Tyvärr blev det ingen fortsättning eftersom han avled 1992. Trots allt så kastar han inte skit på någon under bokens nästan 400 sidor. När det gällde dom nazistiska godsägarna konstaterade han bara.

Efter att vi strejkat ett tag skrev dom under kollektivavtalet, så det blev folk av dom med.

Här har vi alltså förklaringen, han har till skillnad från Bodström och andra bittra gnällpolitiker en story som både är intressant spännande och rolig. Trots alla blåmärken och slagsmål boken innehåller så behöver han inte kasta skit som Bodström gör. Storyn håller ändå.

Vad skulle Bodström eller dom andra som gjort samma sak kommit med istället ?

Det var hårda år på Statsvetarlinjen, på 70-talet. Vi hade bara råd att gå ner till kårhuset och dra en stor stark två gånger i veckan. Eller SSU-mötena höll på till tolv på natten, gud vad jag var trött när vi hade tenta dagen efter.

Vad Bodström lyckas med, är att övertyga folk om att politiker är skittråkiga och att dina bästa vänner runt sammanträdesbordet kommer att kasta skit på dig, den dagen då dom ger ut sina memoarer som pensionsförsäkring.

Fy fan säger jag, köp inte skiten, läs Gunnar Sträng istället.

Jag lovar att du inte blir besviken.

KajsaLisa

Annonser

6 svar

  1. Det ger mig en bitter smak i munnen! Inte roligt alls! :/

    • Om man tänker på hur många som jobbar ideellt så är det för jävligt att vissa i toppen håller på med någon sorts lekstuga för att främja sia egna karriärer.

  2. Tur att jag inte köpte boken. Det räcker med att jag kastade bort tiden på att skriva ett helt inlägg om det jag hört om den…

  3. Jo Gunnar var en redig politiker. Med hans hängslen skulle det inte bli några RUT- och ROT-avdrag för utlandssvenskar. Men det är väl så att idag håller man inte varandra om ryggen i samma omfattning som förr. Politikermyglet vill vi nog inte ha tillbaka eller…? (som om det försvunnit…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: